Skid och Friluftsfrämjandet i Glommersträsk.

Timring av stommen till Toppstugan.

Skid och Friluftsfrämjandet i Glommersträsk.

  Friluftsfrämjandet var inne när alla ville vara ute.

 Redan i slutet av 40-talet startades en lokalavdelning av Skid o Friluftsfrämjandet i Glommers. Georg Lundström som tidigare varit skidtränare i Skidklubben Järven i Jörn bodde nu i Glommersträsk och blev en av de som startade föreningen. Men det var många bybor som med åren blev engagerade i verksamheten.

Från första början fanns ingen stuga uppe på Glommersberget, som allmänt kallas ”Toppen”. Då skänkte Paul Lindbergs en loge som stod söder om byns nuvarande utebad. Flera bönder som hade häst hjälptes åt att med förenade krafter plocka ner logens timmer och köra upp allt på en dag till Toppen på snöföret under våren1952.

Tidigt på sommaren 1952 började man att timra upp stugan. En av dem som murade upp den öppna spisen som fortfarande finns i stugan, var Torgny Lundmark. Spiskransen är murad som en dåtidens skidmössa med skärm. Bybor ställde upp med eget arbete och gåvor av olika slag. Det som nu blev Toppstugan kunde invigas 1 juli 1952. Stugan saknade vatten och avlopp. Värmen kom från den öppna spisen. Senare fick stugan indraget elektrisk ström och ett utedass och en vedbod byggdes i anslutning till stugan.

Nu kunde man värma sig i stugan och där serverades ofta fika under helgerna. Kurt och Maggi Lundberg var ofta de som serverade fika där.

Föreningen röjde en skidbacke med 40 meters bred och ca 400 meters längd söderut från den högsta toppen på berget.

Byns barn aktiverades med skidtävlingar och Skogsmulle (ett registrerat varumärke som ägs av Friluftsfrämjandet) var och är en friluftsverksamhet som bedrevs av Friluftsfrämjandet med start 1957. Ledare var Mary Lundgren, Inga-Mari Eriksson med flera.

Toppstugan kom också att hyras ut och nyttjas som lokal för fester, middagar, och födelsedagskalas för boende i byn. Ofta dansade man till en grammofon sedan man avnjutit någon god middag. I stugan ordnade Curt Edström så att byborna kunde se TV sändning från Vännäs eller Älvsbyn.

Några äldre har berättat att de såg boxningsmatchen mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson den 26 juni 1959. För många var det nog den första TV sändning de sett.

Vid Toppen anordnades många skidtävlingar, skyttetävlingar och utelekar. Den 6 april 1963 anordnades en ”Byalags stafett” nere i byn. Där många byar deltog.

Det var svårt klisterföre med plusgrader och det gick mycket tungt att åka. Ett lag från Moskosel vann herrstafetten och lag från Bastuträsk vann både flickornas och pojkarnas stafetter.

Vägen upp till Toppen gjordes och bekostades troligen av Televerket i samband med att det restes 2 telemaster uppe på berget. Vilket år vägen byggdes är det ingen som minns, men det var troligen kring 1965.

Gerhard Lundström minns att han och hans bror Roland spikade ihop snöskärmar i sågens spikhall. Deras syster Agneta målade sedan skärmarna röda. Skärmarna kördes upp med Bengt Karlssons traktor och sattes upp väster och norr om vägen för att förhindra att vägen drev igen. Det var omkring 1967 och på berget var det då bara sparsamt med ungskog.

I flera decennier har skolans barn gjort utflykter upp till Toppen och varit i Toppstugan. Där har det åkts kälke, bob, tefat och en del försökte sig till och med på slalom. Man började prata om att ordna en replift till skidbacken, men det blev aldrig av då GLIF:s idrottsförening insåg att man hade nog med att hålla i gång byns hockey, fotboll och annan idrott. De drivande i Skid och Friluftsfrämjandet hade blivit äldre och ansåg sig inte kunna ordna lift och skötsel inom föreningen.

Vid byns Majstämma den 30 april 1977 hade det inkommit en skrivelse från Glommers avdelning av Skid och Friluftsfrämjandet, där man ville att Glommersträsk Byamän skulle överta Toppstugan i befintligt skick, samt de pengar som fanns i föreningens kassa. Vid mötet deltog Georg Lundström för att berätta om deras tidigare verksamhet och om Toppstugans roll. Han berättade om de svårigheter man haft under de senaste åren och om det stora behovet av upprustning och reparation av stugan som förelåg. Byastämman beslutade att överta stugan under förutsättning att ett giltigt hyreskontrakt för tomtmarken skulle tecknas med markägaren Rune Wikberg, vilket tidigare saknats.

Vid majstämman 1978 konfirmerades föregående årsbeslut att överta Toppstugan. De likvida tillgångarna som också medföljde gåvan av byggnaderna var 4297: -.

På stämman beslutades att låta laga östra väggen och lägga ett plåttak på stugan. Det uppdrogs åt byastyrelsen att göra ett ordningsreglemente som skulle gälla vid uthyrning av Toppstugan. Beträffande vinterplogning av vägen så bordlades den frågan.

Byamännen sökte kommunalt bidrag från Arvidsjaur kommun och fick 15 750: - till renoveringen av stugan.

De beviljades också AMS bidrag med 9000: -. Med dessa medel kunde de utvändiga reparationerna färdigställas sommaren 1979.

1980 tecknades ett hyresavtal med markägaren som ägde den mark där stugan stod. Upplåtelsen skrevs att gälla 49 år och skulle betalas senast den 1 juli med 300: -/år.

Sammanställt av Tomas Johansson 2022 - 10 - 25

Bildspel med tillhörande bilder nedan 

Dans och fest i Glommersträsk

Den första platsen som omtalats som dansbana var vad som kallades ”Olltrett”. Det var en åker som ägdes av Olof Lindblom och efter hans död låg åkern i träda, därav benämningen. Vid sekelskiftet 1900 användes åkern som nu var en jämn grästeg, till underlag för de som ville dansa. Åkern låg ovanför Jonk-Pell-Vendlas hus upp mot berget. Senare kom andra platser utomhus och en och annan loge i bruk för dans, så länge de inte var fyllda med sädeskärvar.

 Idrottsföreningen Glommersträsk/Lappträsk IF bildades 1923 och redan under våren 1924 började man röja för ett festplatsområde och en dansbana byggdes. Platsen som valts låg nära den fotbollsplan som nu finns i västra delen av byn.

 Marknadsföreningen för basaren var med dåtida mått närmast våldsam, enligt GLIF:s ordförande Sven Karlsson (Sven-Kalle). Man satsade 100 kr var bl.a. i form av ett massutskick av tre olika affischer och massor av varor rekvirerades. Allting artade sig till en enastående succé.

Så här skrev Sven-Kalle om Basaren i sina anteckningar:

”Massor av förväntans fulla människor hade samlats i byn. Allt artade sig väl, fastän molnen var oroväckande mörka. Men så kom regnet! Det var inget vanligt regn utan ett väldigt skyfall. Det blev en fullständig katastrof! Publiken blev genomblöta, stånden regnade sönder och varorna förstördes. Såväl planen som landsvägen blev en enda lervälling. Bl.a. förlorade två flickor sina finskor i leran. Tack vare den gamle hedersmannen Lars Falck räddades dock situationen. Han öppnade logen och där blev det dans. Inträdet var 1: -/person. Dammigt och trångt var det när det blev över 500 personer som betalade och kvällen var räddad. Man fick t.o.m. över så mycket pengar att man senare kunde köpa 11 par fotbollskor.”

 Föreningshuset ”Stampen” inne i byn färdigställdes 1925. Det var spelmannen ”Kläpp-Konrad” Gustavsson som uppförde huset. Invigningen av byggnaden var under midsommarhelgen och det var dans till dragspelsmusik framförd av Gustaf Marklund från Arvidsjaur. Inträdet var 1: - för herrar och 50 öre för damerna.

 Under den livliga rallartiden dansade man både lördag och söndagskvällar till dragspel, som var det vanligaste instrumentet. Det förekom då en hel del spritförtäring och någon fick kanske sova ruset av sig i finkan som fanns i Manne Berggrens källarvåning. Det var väl inte alltför ovanligt att det ibland blev något slagsmål också i samband med danserna. I Föreningshuset visades också filmer under flera år, innan byn fick biografen ”CentrumBio” som togs i bruk under 1936.

 I ett protokoll från ett GLIF möte den 27 september 1935, beslöts att göra en höstfest i november. Dans skulle vara huvudattraktionen och programmet skulle utökas med hjälp av ett par små teaterpjäser och några kupletter. Troligen hölls arrangemanget i Föreningshuset.

 Under sommaren 1936 hölls en stor basar med dans på festplatsen. Lite längre österut låg Larssons café där ”Albert-Larsa” bodde. I början av juni 1937 hölls också en basar med dans, skjutbana, konditori, blomstergård och fiskdamm på festplatsen. Förutom Vårbasar och en Höstfest anordnades det också Idrottsdans i Föreningshuset i början av december månad 1938.

 Sommaren 1939 hölls fest på Festplatsen lördag 10 och söndag 11 juni (se affischen). Man lockade med gammal och modern dans. Orkestrarna ”Willys band”, ”Gustavssons Trio” och ”Milles band” spelade upp till dans. Det annonserades om ”Storslagna anordningar” som Tombola, Lyckohjul, Solfjädern, Skjutbana, Konditori och Kaffeservering som också fanns på festplatsen.

 På ett vårmöte 1940 beslöt GLIF:s styrelse att man skulle fortsätta att arrangera dans på ”Friluftsbanan” d.v.s. festplatsen.

Under hösten 1942 beslöts på ett styrelsemöte att man skulle anordna en basar i början av september. Inträdet beslöts vara 1:50 kr och anordningarna skulle var: Tombola, Skjutbana, Kondis och Märkes Kongo?

 Vid festplatsen har vid ett tillfälle en motorcykelförare kört runt, runt i en stor tunna byggd av plank. Hit var också en hund som kunde spela fem kort.

 År 1943 var Wilmer Viberg ordförande i GLIF. På hans förslag beslöts att hos Landsfiskalsämbetet i Arvidsjaur söka tillstånd till att föreningen själva skulle skaffa ordningsvakter vid föreningens danser. Vakterna skulle vara Vikberg själv och Lennart Edström. Detta var troligen för att slippa kostnader för ordningsvakter från Arvidsjaur.

 Vid årsmötet beslutade man också att iordningställa en ny festplats. Styrelsen fick i uppdrag att som första etapp sätta igång och ordna byggandet av ny dansbana på den blivande festplatsen. Dansbanan skulle ge medel till att finansiera ett fortsatt iordningställande av idrottsplatsen. Redan två veckor senare hölls ett styrelsemöte för att planera festplatsen på den nya Idrottsplats tomten.

 Idrottsdelen skulle bli på den norra delen av tomten och Festplatsen på den södra. Dansgolvet skulle byggas av 1 ½” spåntat virke. Man skulle också bygga ett plank längs hela långsidan mot stora vägen och 30 m längs sidorna. För att finansiera detta beslutades att anordna en maskeradbal i november och en kabaréafton i slutet av januari 1944. De beslöt att inträdet skulle hållas till 1kr och 50 öre trots att priserna på andra nöjesställen stigit upp till 2: -.

På årsmötet 1945 beslutades att de 20 närvarande på mötet skulle träffas tre fredagskvällar och röja för den nya festplatsen. Den som uteblev utan giltig orsak skulle böta 5: -/ kväll!

 Sven Karlssons nedlagda affär väst i byn har också använts som danslokal under en kortare period på 1940-talet under namnet ”Lyktan”.

 Wilmer Vikberg erbjöds att hyra festplatsen under sommaren 1952 för 2500: -. Vikberg började också arrangera danser i Föreningshuset i början av 1950-talet. Han ordnade så att Kalle Jularbo och Olle Johnny (båda kända dragspelare) underhöll och spelade dansmusik.

Yngve Stoors Hawaii-kvintett spelade där. Dit kom också den danska orkestern Gylling Hansens orkester, en orkester som spelade bl.a. saxofon, trumpet, klarinett, trummor, bas m.m. När de spelade tango greppade de sina stråkinstrument och så blev det en stråkorkester, just för de melodierna. I samband med deras spelning avgjordes också en talangtävling där bybor och andra kunde delta. Vinstsumman var 1000: -, en stor summa vid den tiden. Ewa Hortlin från Stormyrliden var en av de som ställde upp. Tävlingsjuryn  bestod av orkestern och Wilmer Vikberg. Men till mångas bestörtning blev det en sångare från orkestern som fick priset!!

 Den danska skådespelerskan, regissören och sångerskan Lulu Ziegler har också sjungit här i Glommersträsk. Vissång var grundstommen i hennes karriär och hon gjorde kabaré och skivdebut redan 1933.

Trio mé Bumba har spelat här i byn. Gruppen bildades 1957 och var som störst på 1960-talet. De slog igenom 1963 med Spel-Olles gånglåt.

 ”Stampen” kom att bli det populära danspalatset i Glommersträsk ända fram till nyårsafton 1961. Roland ”Felle” Nilsson köpte byggnaden 1990 och sålde antikviteter m.m. Han ordnade också fyra danser under början av 1990-talet. Byggnaden såldes 2007 och ägs idag av Patrik Lööv som använder huset som förråd.

 Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, när byggandet av Gallejaur kraftstation och kraftverksutbyggnationen i Skellefteälven genomfördes, anordnade GLIF både ungdomsdanser på onsdagar och danser för mogen ungdom på lördagskvällar. Danserna var i Hjalmar Wikbergs loge nere vid Gallejaursjön och logen byggdes ut med en fikaservering. Här hölls danser ändå fram till 1967.

Gustavssons trio från Glommersträsk, bestod av urmakaren Kläpp-Konrad, Kläpp-Eugen och Hildur som spelade, sjöng, dansade och söp. Men duktiga musiker var de alla tre.

 En spelman som allmänt kallades ”Falinken” ansågs vara en mycket duktig musiker som spelade många olika instrument, såsom dragspel, piano, klarinett och flera andra instrument. Många äldre kommer nog ihåg hans smeknamn, men hans riktiga namn var Gösta Sörling. Han kom från Härnösand men var under flera år bosatt i Arvidsjaur. Han spelade nog mest i Arvidsjaur men kanske spelade han här i föreningshuset också och då tillsammans med Thore Norman från Järvträsk, Kjell Wikberg och Lennart Eriksson från Glommersträsk. Sedan hotell Laponia togs i bruk satt han ofta och spelade piano där. Han var far till Kenneth Fjellström som nu bor i Glommersträsk.

 Källor:

Boken om GLIF 75 år                

Boken Glommerlia                  

Sune Wikberg                             

Roland “Felle” Nilsson           

Anders Wikman                         

Christer Arvius                         

Kjell Sundqvist                          

Folke Sundqvist

Thore Norman                           

Kjell Wikberg

Sammanställt av: Tomas Johansson hösten 2019

.....................................................................................

Spelmanstävling i Norrbotten

Fotografen och spelmannen P.A. Lundberg Glommersträsk

År 1909 hölls den första spelmanstävlingen i Norrbotten. En söndag i juni samlades sjutton spelmän på gamla Stadshotellet i Luleå för att göra upp om ära och prispengar.

Så kom då tävlingsdagen, söndagen den 27. Från skilda delar av länet hade sjutton spelmän infunnit sig, samtliga som hade anmält sig. Tävlingen hölls i teatern i det gamla stadshotellet och på grund av den stora publiktillströmmningen tvingades man ge två föreställningar.

Fjärde pristagaren P.A Lundberg från Glommers-träsk visade stor färdighet i stråkföring och hans repertoar innehöll en för Norrbotten troligen typisk art av lättare folkdanser.

Fjärde pris. 20 kronor.  P. A. Lundberg, Glommersträsk, 15 poäng

...................................................................

 TORPEN OCH KOLONATEN I VÅRA HJÄRTAN.

Under slutet av 1800 talet fördes diskussioner i bl.a. Riksdagen om att kolonisera Norrbotten. År 1891 beslutade Riksdagen att kronotorp skulle få anläggas på kronoparkerna i Norrbotten. Ärendet hade utretts av den s.k. jordbrukslägenhetskommittén, där man tänkte sig att odlingsmarken främst skulle utgöras av sankmark om högst 15 ha. Lägenheterna borde därutöver tilldelas 35 ha utmark, där lägenheterna kunde erhålla sitt behov av bränsle och bete för djuren.

I Västerbottens län infördes till en början inte motsvarande bestämmelser, varför många bosättningar förblev olagliga.

1904 blev det fastslaget av Konungen att skogstorp skulle stakas in. Budskapet härom väckte sån glädje bland de förtryckta att de började vandra till varandra för att berätta och sprida nyheten. Det blev en pilgrimsvandring mellan de forna olaga bosättningarna.

Domänstyrelsen betonade dock i ett yttrande att upplåtelserna "icke fick ses ur kolonisationssynpunkt utan ur den synpunkten att de skulle vara till gagn för skogsbruket"

Målet var att låta jordlösa personer få arrendera så kallade odlingslägenheter, dock med förbehållet att det inte fick inkräkta på skogshushållningen. Upplåtelsetiden sattes till femtio år med optionsrätt. Den penningsumma som skulle utgå höjdes till först 600, därefter 750 kronor och kallades nu för "odlingshjälp". Pengarna skulle betalas ut allt efter byggnads- och odlingsverksamheten fortskred och tills minst en hektar åker hade brutits upp. Arrendeavgiften skulle börja utgå efter en frihetstid på 15 år. Befintliga skogstorp kunde nu överföras till odlingslägenheter om innehavarna så önskade

Alla olagliga bosättare fick dock inte sin situation legaliserad. År 1905 vräktes exempelvis invånarna på tre nybyggen på kronoparkerna Aronsjökullarna och Malgomajlandet i Vilhelmina kommun.

1909 fanns det 26 skogstorp inom Jörns socken och 18 skogstorp inom Arvidsjaur socken.

De viktigaste motiven bakom tanken att kolonisera kronoparkerna var att utnyttja tillgången på odlingsmark att rekrytera arbetskraft för att införa ett rationellt skogsbruk på kronoparkerna, samt att effektivisera bevakningen av parkerna och hindra skogsförstörelse genom stöld och skogseld. att lösa den sociala jordfrågan, dvs. att skaffa de egendomslösa hem och jord.

Kronotorpen tillkom i en tid då överbefolkningen i Norrbotten var svårsvårbemästrad. Utvandringen till Nordnorge från östra Norrbotten hade inletts på allvar i början av 1700-talet och upphörde i slutet av 1800-talet. Emigrationen till Amerika avlöste utvandringen till norska Finnmark som ett led i strävandena att nedbringa överbefolkningen. År 1910 emigrerade inte mindre än 1500 unga livskraftiga män från Norrbotten till Amerika och Kanada”, skriver dåvarande lanshövdingen Ragnar Lassinantti på 80-talet. Fram till sekelskiftet 1900 uppläts c:a 200 skogstorp i Norrbotten. Upplåtelsetiden var högst 20 år. Det största antalet skogstorp uppläts i Älvsbyn revir.1929 infördes en författning som gjorde det möjligt att friköpa sina skogtorp.

Under 1916 inleddes ytterligare försök att kolonisera kronoparkerna inom ett antal kronoparker i Norrbotten.

Bakom kolonaten fanns en mer aktiv kolonisationstanke än för skogstorpen: De områden där kolonaten skulle upplåtas planerades i detalj för bebyggelse, medan skogtorpen hade kommit till platser som de sökande själva hade valt. Den som själv byggde boningshus och ekonomibyggnader fick ett Byggnadsbidrag på högst 4 500 kr. Efter tio år skulle kolonisterna kunna friköpa sina jordbruksfastigheter. Denna nya koloniseringform ansågs kunna tjäna statens intressen på åtminstone tre sätt: Ödemarker skulle uppodlas, emigrationen skulle minska och en fast skogsarbetarstam skulle kunna byggas upp. Kolonisationsnämnden, som hade ansvar för upplåtelserna av kolonat, gjorde aktiv propaganda för sin verksamhet genom offentliga visningar av rörliga bilder. Sökande lockades med löften om goda möjligheter till arbete inom Domänstyrelsens skogsbruk.

Verksamheten motsvarade dock inte förväntningarna. Vissa kolonat hade placerats på mark som var näst intill omöjlig att odla upp. Kolonisterna fick inte skogsarbete i den utsträckning som utlovats och hade svårt att betala arrendena. De fick inte heller lämna sina kolonat utan att hitta en ersättare som kolonisationsnämnden kunde godkänna. Många kolonister hamnade vid mitten av 1920-talet i ett rent nödläge.

”Min jordhunger mättades med en vattensjuk myr. Den hade ett djup på fyra, fem meter och saknade avlopp där man nöjaktigt kunde skicka iväg vattnet. När vi skulle plöja upp denna sörja var det dramatiskt värre. Hästarna sjönk så att bara hals och huvud var synliga ovanför gyttjan”

(enligt Eugen Lundström, Malmberget)

Bosättningarna på kronoparkerna stagnerade några år efter tjugotalets mitt, främst pga. att det visat sig att arbetskraft kunde rekryteras utanför parkerna till en lägre kostnad för Domänverket.

Redan 1926 upplöstes kolonisationsnämnden. Det fanns då 537 kolonat, vilket kan jämföras med 2200 skogstorp och odlingslägenheter. Kolonatens innehavare kom till allra största delen, 96,4 %, från Norrlandslänen. Av de övriga var nästan samtliga 26 personer före detta industriarbetare från Eskilstuna och Västerås, som i de flesta fall inte blev några lyckosamma kolonister utan snart återvände till sina hemorter.

Sedan kolonisationsnämnden upplösts administrerades befintliga kolonat av nämnder som låg under Egnahemsstyrelsen, innan Domänstyrelsen tog över som arrendegivare i mitten av 1940-talet, då kolonaten upphörde som upplåtelseform. År 1947 återstod 354 kolonat, varav 205 i Västerbottens län och 115 i Norrbottens län. Inom gamla Edefors kommun finns fortfarande ett stort antal kolonat bevarade, många som året runt bostäder. De som bosatte sig på kronoparkerna tillhörde fattigfolket och de lockades dit av drömmen om ett eget hem. Inte ens det hårda arbetet som väntade dem i skogslandet som nybyggare och skogsarbetare avskräckte dem, ty före arbetarsmåbruken var torpen på kronoparkerna en av de få möjligheterna för fattiga att förvärva skog. Åldersbevis och intyg som åtföljde ansökningshandlingar visar också att de flesta var unga arbetare. Över 70 % av dem som antogs till torpen var i åldern 21-29 år.

Torpen på kronoparkerna var inga jordbrukslägenheter i egentlig mening. Avkastningen från jordbruket blev inte mer än ett komplement till torpens försörjning. Huvuddelen av inkomsterna kom från arbete i skogen.         År 1916 arbetade torparna och deras hemmavarande söner i medeltal 240 dagar utom hemmet, varav 150-160 dagsverken utgjordes av skogsarbete. Detta är mycket höga dagsverkstal för skogsarbete, eftersom avverkningssäsongen vid denna tid endast omfattade 16 veckor. Hårt slit för brödfödan.

När Domänstyrelsen införde en författning om kronotorp 1929 blev det möjligt för alla kronoarrendatorer att friköpa sina fastigheter, vilket alltså även gällde odlingslägenheter.

Nya bestämmelser om kronotorp kom 1943 och den motsvarande upplåtelseformen kallades för "kronotorp 43" eller K43.

Villkoren för upplåtelsen blev nu tydligare. Under andra världskriget fanns ett stort behov av skogsprodukter som ved, virke och kol, och det var viktigt för Domänverket att ha tillgång på arbetskraft. Nya arrendatorer fick därför åta sig att arbeta för arrendegivaren minst 75 dagar per år.

Domänverket skulle å andra sidan svara för nybyggnationer och upprustning av bostadshus och ekonomibyggnader. Någon arrendeavgift behövde inte betalas förrän byggnaderna var upprustade eller nybyggda. Arrendatorn hade rätt till småviltsjakt inom kronotorpets område, men fick inte jaga älg. Husbehovsfiske var tillåtet i angivna vattendrag. Får och getter fick inte beta på kronoparken.

År 1950 tillkom bestämmelser om att arrendatorer skulle få ersättning för gjorda förbättringar om de till följd av ålderdom eller sjukdom måste lämna sina kronotorp, samt flyttningsbidrag.

Under 1950- och 1960-talen genomgick skogsbruket stora omvälvningar i riktning mot mekanisering och storskalighet. I början av 1970-talet hade Domänverket inte längre behov av torpare med arbetsplikt och inledde en avveckling av verksamheten. År 1972 kom nya bestämmelser som sade att de gamla kontrakten inte kunde förlängas. När kontrakten löpte ut skulle därför hållas en avträdessyn, där det arbete som arrendatorn lagt ned värderades. Arrendatorn fick sedan ersättning för detta och kunde därefter skriva ett nytt kontrakt på fem eller högst tio år.

År 1980 kom en lag som underlättade friköp av kronotorp. Domänverket införde också bestämmelser som innebar att arrendatorerna fick betydligt högre ersättning för nedlagt arbete än tidigare. Två år senare fanns endast hälften av arrendeupplåtelserna kvar.

Under 1990-talet togs beslut av Domänverket att sälja alla kolonat där detta var möjligt

Källor:

Håkan Alsterlind, kolonist, Tvärberget

Wikipedia

Sammanställt av Tomas Johansson september 2019

...................................................................................................................

Stäv och talesätt på bondska

Man ska eint bresa  mair än brakka tål.

Da feingre jer reinge jer töppa teinge. (talesätt om flicka eller kvinna)

 Om än treé jer murket, se no jer kwistn frisk. (det sa gubben om sin   potens)

 Nu onner no lappern wors i for, sa tjelinga da hon snodd nattskjorta.

 Hä jer aller se langt mela berga att trölla eint träffes.

 Hä jer swårt att hallí he man eint hav ni hannom,

sa tjälinga å släfft  n´fis.

 Då man snör käppen eini hunnhoppen, då gnäll han ä tag.

 Allt som havs he skavs, sa tjelinga da hon larnt bort bäckern.

 Då gokken gauk oppa nattgammal is, då valä mötje barnut-stäintern.

 Hurre ha du fatt arshåle ditterna? Sa pajtjen då han sag äini urrängninga

oppa a Mildred.

 Hä jer bästa jola mela staina, å bästa kötte mela baina.

 Han var se fin, å hadd se hög´n kraga att han gatt håpp då han skull spått.

 Hä jer tunn a Guss´ol däri Sions Toner, saan Vektor.

 Grodern å gammstäintern dem leva oppa håppe.

 Akt öga för knappa, sa tjelinga da hon daingd gubben vä bussaronåm.

 Rainlihaita jern döigd, sa tjelinga å törke bole vä katta.

 Farnen hav eingerst vara da tjelinga hagg veen.

 Nuw djälle, sa Dalkwist å spotte ni våffeljärne.

 Hä, jer väl bäst att ta sä en brännvinsdroppa ni sjagge, sä man far lukt som  anne falk, sa gubben å to en liten skwätt borti flaska.

  Allri ha i vöre sä väil att i äit ha komme nagerst.

Harta borti harta hä jer brano, å harta botri hä , hä jer nalta.

  Tål du int skoj, sa Tjälinga då hon hacke skalln borta Tuppen.

  N`Jarni han vart se garn då han sag fleitjen, att han både stampe o gräfte.

 Han var sä blaik o mager att man kond tro han hadd woxe opp unner en häsi.

 Tjörka wal aller se full att prästn eint röms, å aller wal man sä mätt

att man eint fa ne´n palt.

 Slantn jer knapp, sa gubben som laa knappe nedi kållekthåva.

 Tuppen gala helscht oppa egen döingkas.

 Hä jer möitje vesarn för lite ull, sa tjelinga då hon klefft sågga.

 Skåden, skåden här nu allom, sjonge klackarn då prästn tappe brakka.

 Du swaites hellvittis lite för att vara sä pass fait, san Leil-Herman

då han danse vä a Kalles-Gertrud.

 Då lusa få stövlen- då stamp dem.

 Dji dä Jarni, du klös bara sanner nagla , sa tjelinga då kalln kämpe för att komma opp borti isvaka.

 I tro du jamm nanntäing, sa abbbarn åt maitmasken.

 Hä jer måni, sa möjje å pisse ni have.

 Hä jer å misstaga man ler, sa igelkotten å klaiv borta rotbörsten.

 Hörrefan spela jä? skrejje danskavaljern da däm danse akull.

 Jere eint aitt, se jere dännanne, sa flecka då hon blööd neesbloon.

 Hä jer bra vä laustennren, bå för värmen å för grannlatn.

 Om ain å oss skull dö, visst få i gift om mä då? fråge tjälinga.

 Hä man lert sä djera, jer in´t tonkt att bära.

 Wå jer häddena för en fabrik, sa han som tjårt om landskörka.

 Hä jer redan djort, sa skarprättarn då han feck motbuä.

 Hä jer klart att smöre allti ska ne, sa n´då smörgåsa fåll nedi potta.

 A Emma var hal som en wättu, sa´n Per-Anton då han hadd komme ham i föila.

 Hä jer måni, sa n´Elis då n´Kim sjhait dära jordtaigen.

 Hä bär no mäste deill lägg, sa fläicka då hon djiftesä, å sald vävstola.

 Harta borti harta hä jer brano å hatra borti hä jer nalta.

 Klacka hon ga å hä val äingentäng djort, sa draingen då han fräjjä.

 Du jer sä dum att du bort ga deill skogs å tala vä att nan djillär dä.

 Du löög, sa n´Janke då kalven baule.

 Hä jer int sä noga om nalta gröt då granna hall mjöle.

 Dö var då en vogharrs, sa kälinga då loppa hoppe ejni månnom.

 Ox n´val ga i den hu han ha.

 Hä jer som då du piss nedä, hä löj men du djerä, sen köle bara.

 Ska i tro att i ställ an sä i dräp mä, sa han som skull hang sä, men snöre djeck a, å hann fåll nidi rullharva.

 I vait äint, i ha aller prove, sa han som vart fråge om han kond spela orgel.

 Om he ha vöre Dalberg, sa a Effrosina, då dem kledd-a deill brur å hon skull djiftsä se vä Burman.

 Vå i ånger att faarn män dödde, för i hadd eint henne lermä jääl.

 I hair hä luukt, sa n´dauw Nils.

 Om i ha vöre löckli å feing dö, sa han som skull ta ut lysninga.

 Men ha du tjuka fulle baskern.

                                                     Sammanställt av Tomas Johansson

                                                                           Glommersträsk 2018

.....................................................................................................................

Minnen med rost

Järnvägsstationen 1982

I juli 1998 stod jag nere vid den avdankade järnvägsstationen i Glommersträsk. Stationshuset var för länge sedan utsålt och ommålat, godsbryggan bortriven, björkslyet  manshögt  och … titta där, brunrostig krumbuktad sig rälsen till något som en gång varit en bangård. Jag kände vemod.

Till denna station kom jag 1947 som föreståndare. Det var i början av januari. Den dag jag hade förmiddagspasset hade snön dråsat ner från Glommershimmeln i sådan mängd att växelklotet på bangården gömt sig i drivorna, när jag skulle expediera mitt första lokalgodståg. Vi var två man på stationen som tjänstgjorde växelvis för – och eftermiddag. Denna dag hade jag en vikarie till hjälp och som trodde sig veta var växlarna låg. Vi fann dem faktiskt. En av de första dagarna brann det i byn. Det var Gustaf Edströms nya hem som brann ner.

Jag minns att det enda som blev kvar efter den branden var några små porslinsfigurer.

Minnena flödade den stund jag stod där denna junidag 1998. Först och främst av mina upplevelser i tjänsten under de 13 år jag bodde och arbetade där. Dyningarna efter andra världskriget fanns kvar. Bilar och bussar gick ju, men inte i samma utsträckning som senare. Tågen och rälsbussarna var ännu en viktig del i kommunikations Sverige. Det mesta godset gick ännu per järnväg, vagnslaster som styckegods. Starkvarorna kom även de med SJ från Piteå. Till helgerna fanns stora travar inne på stationen. Det var ju motbokens tidevarv.

Det kunde uppstå prekära situationer under denna motbokstid. Jag blev mycket bekant med en Pettersson som var flitig kund i luckan. Hans namnteckning minns jag ännu mycket väl, särskilt hans n i efternamnet som hängde som en nödställd metmask sprattlande där bak.

En dag såg jag i lokaltidningen att denna Holger Pettersson hade dött. En kund mindre, var min reflektion. Men döm om mitt långa ansikte när samma Pettersson dök upp i luckan i samma ärende som förr, men nu stod det Julius Johansson i motboken. Man kan ju inte förstöra julfriden. Tag med dej Julius nästa gång bad jag honom..

Det gjord han. En liten hejsvejs till gubbe.

Det var kolmilornas tid dessa år. Järnbruken i Mellansverige ropade efter träkol. Kolbilarna köade vid kolbryggorna i Glommers och Moräng. Ja i hela norra Sverige.

Det gällde att hålla journalerna på beställda kolvagnar i ordning. Alltid stod det en eller flera av dessa kolsvarta skogsmurrar och ville kontrollera vagnsbeställningarna. Gu nåde om det fallerade.

 Från mejeriet i byn kom Bertil Lidström med sin buss full med mjölkflaskor som skulle vidare till stationerna mot Jokkmokk. Utrymmena i rälsbussen var i regel för liten. Mjölken kom i regel i sista minuten. Ensam skulle man taxera fraktsedlarna, kolla antalet och vara med vid lastningen. Förseningar kunde uppstå med veklagan från både resande som rälsbussförare. Det fanns ju både lärare och elever som skulle passa skolan i Arvidsjaur.

 Från vagnarna på bangården försvann ett par gånger både mjöl och socker ur järnvägslaster. Fjärdingsmannen ”Snälla Svensson” försökte vakta några nätter. Tyvärr glömde han att gömma undan bilen, väl  känd av alla, den stod framme vid stationen. Inget resultat.

Då kom Hjukström, en av handlarna som drabbats, på iden att vi skulle skriva till sierskan i Petbergsliden, Lidmanskan d.ä. Jag skrev brevet och han offrade en tia. Svar kom. Hon meddelade att det fanns en undersätsig mörkhårig man i närheten som var tjuven. Vi forskade noggrant i saken. De enda som kunde komma ifråga var jag själv, stationsföreståndaren, samt byns präst. Tablå.

Fjärdingsmannen som jag varit god vän med hade lite svårt att umgås med mej första tiden därefter, och folket i byn såg långt förbi mej när vi möttes. Prästen hade det inte så lätt han heller. Vi godtogs så småningom av byborna. Hyggligt.

Tyvärr hittade inte ”Snälla Svensson” några flera misstänkta, men stölderna upphörde.

 Min kollega i tjänsten, Georg Lundström fanns här länge och fanns på stationen långt efter min avresa. Han köpte ju i sin som tid banmästarstugan och bor där som pensionär än i dag (1998). Under en period då han hade sin tjänst i Jörn fanns Martin Vikström på stationen några år. Det var inget fel på den grabben, men han liksom saknade ideal. Det enda som han var intresserad av var boxning. Som tur var utövade han inte denna konst, han följde tidningar och radion när de fajtades. Jo, en hobby utövade han, en lidelse – poker. Han åkte gärna till Jörn, där Kalle Fält och hans sällskap höll igång en dylik rörelse. Mer än en gång kom han därifrån med tom plånbok. Rent barskrapad. Andra gånger slog han sej på bakfickan som jäste av sedlar. Då sken hans anlete. Men sådana kastningar i ekonomin kunde man ju befara brist i SJ-kassan, men icke. Honom kunde man lita på.

Nästan samma dag som han fått sitt ordinarieskap av SJ-ledningen kom han in på expeditionen. Han hängde av sig uniform och mössa, gick fram till korgen där konstitutorialet samt en indrivnings lapp från fjärdingsmannen låg. Han hade nämligen kört för fort med motorcykeln.

När han gått igen pappren tog han till orda….Ja du Lasse, jag slutar i dag vid SJ…. Jag åker imorgon till Kanada… jag har en farbror där!…

Vad då, hur så, trivs du inte, varför så plötsligt. Vi är väl inte ovänner!? Jag vet inte allt  som jag hasplade ur mej. Det kom ju utan föregående varning. Kanada biljetterna hade han fått från farbroder samma dag. Fribiljetten till  Göteborg fick SJ bjuda på. Uniform mössan med ”slipersstämpeln” (eo-graden) donerade han till Olle Holmström, grabben som skulle hit på övning. Rocken fick hänga kvar på sin krok. ”Stämningslappen” för fortkörning kan du skicka tillbaka till ”Snälla Svensson” och hälsa från mej!

Någon uppsägning hade han inte gjort hos SJ. Det fick jag ordna med trafikinspektören i Boden.

Där satt man mol allena på sin tvåmannsstation. Nu blev det bråttom med vikarie. Men den dagen fick jag göra dubbla skift.

Vi fick några brev från Montreol under åren. Efter en tid var han tillbaka i Boden. Han var densamme som förut, obekymrad för framtiden. Under sin tjänstetid hade han besvär med en stift tand som då och då ville trilla ut. Under den korta stund vi pratade med varann, hann han mista sin tand mellan tåget och plattformen. Han kröp bara ner och fiskade upp den, satte in den på sin plats, och fortsatte konversationen.

Det lutade neråt med Martin, han blev inte gammal. Han som skötte sig så exemplarisk i tjänsten hade fått alkoholen som sin vän. Jag tänker på honom med vemod.

Sedan kom Lennart Marklund, en hygglig själ som efter något år hamnade i Jokkmokk. Därefter kom Georg tillbaka, nygift och glad. Hans stora hobby var skidåkning och tävling i många SJ mästerskap.

Det var många år vi kamperade på denna station, vars bangård nu rostar bort i en otyglad snårskog. Spåren förskräcka.

Från sin banmästarvåning ser Georg då och då något flänga förbi mellan skenorna. Det kan vara fråga om skootrar.

Detta om järnvägen som fanns en gång.

 Glommersträsk by glömmer vi aldrig, min hustru Maj – Britt och jag och våra barn. Vi kom dit relativt unga, kanske i de bästa åren. Vi deltog i byns aktiviteter var och en på sitt sätt. Många intressanta människor trivdes vi med. ”Kollegan” på posten.

Clara Landstedt  var en människa av guld. En av byns tryggaste damer. Religionen var hennes fasta borg, men hon hade vida mer i sin lilla kropp, med båda fötterna på Glommersjorden. Hon kunde vara både rådgivande och tröstande och leda samtalen till goda beslut. Hon kunde vara slagfärdig när det behövdes.. När romanen ”Röda rubinen” var som aktuellast ojade sig tantflocken på ett kafferep över sexuella anspelningar. De var de värsta! ropade man i korus. Eller hur Clara?

Clara hade hört denna jämmer på tidigare kafferep så nu tänkte hon få plats för andra samtalsämnen… Ja, sa hon, man kan ju tänka på ett annat sätt också. Man kan ju lära sig nya knep! .. Man såg hur skaran baxnade. Men ett nytt samtalsämne såg strax dagen ljus…

 Sven Carlsson  var byns stöddigaste gubbe. Han var med i de flesta nämnder. Man kan påstå att det var han som ordnade elströmmen i socknen och mycket mer. De små kraftverken var för lynniga. Det gick åt mycket stearinljus de första åren vi bodde där. Han var vår granne och en god kund på SJ. Visst hade Sven – Kalle sin fel och brister så högerman han var, men när andra såg det hela ur byns perspektiv såg han det hela i stort. Han hade sina belackare i byn. Det var inte så lätt att vara bybo för honom. Han beklagade sig ibland.

Deras sommarstuga stod långt in i urskogen. Dit sökte han sig ibland när det gavs någon tid. En gång bjöd han mig dit. Jag köpte upp alla dagstidningar som fanns i kiosken, tog min cykel och karta och trampade dit. Det var knepiga milar att åka. Vägen hit och dit, passerade en sameby, frågade mig fram och fann honom till slut barfot traskande utanför sin stuga. Så glad han blev, hade inte sett en tidning på en vecka. Inte en människa heller. Han hade mycket att berätta när vi satt där i sommardunklet. Jag låg över i hans stuga. Hans fötter stack upp ur bädden. Stora fötter, helsulade med sitt eget skinn. Han gillade att gå barfota sommartid.

Nästa dag skulle vi åka hem. Nu var det plötsligt så bråttom. Han tog sin cykel, pekade ut färdriktningen där en cykelstig tog vid och försvann bland slyet. Som tur var kunde jag orientera mej. Längs stigen hittade jag hans skjorta, hans mössa och fladdrande rester av de tidningar han inte hunnit läsa.

Vid Petikåbadet fann jag honom sittande helt slut. Svetten flödade. I Petikåns kalla vatten vilade hans stora fötter. Det var med stor möda han tog sig hem. Orsaken till bråskan: Han höll på att glömma ett viktigt kommunmöte. Nu skulle han tvåla till vissa bybor.

Om Sven Carlsson finns mycket att berätta. Han var en man med ideer, utstrålning och slagkraft. Jag hänvisar till min bok ”Järnvägs minnen”. Där finns berättelse om kungamötet.

 Hjalmar Edström , järnhandlaren hade inte samma kemi som Sven – Kalle. Lite militärisk när det gällde barnen. När hans visselpipa ljöd var det bara för barnen att rätta in sig i ledet. Även han hade ideer och energi. Trots att under sågning av bräder förlorat en arm, var han verksam hela sitt liv. Hans bykänsla var kanske något för stark, men denna känsla blev drivfjädern till den historik och släktbok som han efterlämnade, tyvärr inte helt färdig.

 Curt Edström, Hjalmars son, skall vi inte förglömma. Han tog över järnhandeln, startade husvagnsfabrik, hade om inte tusen sysslor bredvid så var det i alla fall många. Hans bok om Glommersträsk blev inte färdig. Sjukdom och död kom emellan. Han avled 1998.

 Vandringsrättare Sven Gustafsson och hans fru Anna, rara människor att minnas. Under sina tjänsteresor på våren passade Sven på att slänga en mjärde här och en annan där i sjöar han passerade. Fullmakt till detta fick han alltid. Då kom han ofta med hela hinkar abborrar som han glad i hela ansiktet ställde innanför dörren. Brått hade han alltid. Rak i ryggen var han, så rak att han ibland snubblade över hinder. Genom hyggliga människor. Deras sommartorp Vithatten stod öppen för byborna att husera i, men som tack för lånet var det då och då någon som glömt att städa efter sig. Man kan inte räkna dem alla.

 Mirjam Holmström som gifte sig med en änkeman med en hel flock underåriga barn,  tog  vård om dem alla som sina egna. Stugan var knappt en stuga. En låda att skyla sig invid södra bangårdsänden. Sängar stod överallt, hur rymdes alla? Det gick. Tack vare ömsesidig hjärtevärme. Mirjam tillhör Hjältarna.

 Lennart Lide´n snickeri fabrikanten, rolighetsministern, teaterchefen som höll igång Kläppteatern i nära två decennier. Alltid glad och samarbetsvillig, hans monolog om katten som hade sju liv, den monologen blev bara längre med tiden, men också roligare och roligare. Byn förlorade en hel del när han gick bort.

 Josef Boström, skohandlaren, hans valspråk var.. smaken är olika. Han och hans fru måste ju om någon varit levnadskonstnärer. Man påstod att de flesta skokartongerna var tomma. Jag handlade alla mina skor hos Josef. Alla mina skor låg i kartonger.

 Vi hade ju en möbelhandlare, en cykelaffär, två bilverkstäder en modist en skräddare, tre kafeer, en blomsterhandel, tre matvarubutiker, en biograf (den har fått liv igen), en kiosk. Alla syntes försörja sej. Jag minns inte att någon gick i konkurs.

 Jag har mycket mer att minnas. Kläppteater, som jag själv var med att starta går än sisådär, men vaknar upp varje valborgsmässoafton. Må den finna nya entusiaster och bli samlingspunkt för ny generation i byn. Jag minns med glädje alla sju åren jag hade förmånen att tillhöra denna entusiastiska skara.

 Skrivet av Henning Larsson.

 ................................................................................

Arvidsjaurbygdens Hembygdsförening.

  Denna förening bildades och stadgar antogs 1937. Initiativtagare var köpman Sven Carlsson, Glommersträsk. Föreningens arbetsområde skulle vara Arvidsjaurs kommun och dess syften vara att bevara den gamla bondekulturen. Från början dessutom även samekulturen. Detta senare område överläts dock till annan förening.

Den första styrelsen kom att bestå av följande personer:

Sven Carlsson, G. Martin Eriksson, Elis Vikberg, Karin Stenberg, Bror F. Carlsten, Sven Gustavsson och Karl Nordlund.

 Nämnas bör några personer som var mycket aktiva från början och under många år nämligen Signe Carlsson, Astrid och Johan Lundström, Anna Gustavsson, med flera.

 Föreningens första stora uppgift var försöka förvärva ”Hängengården” som skulle bli Hembygdsgård. Detta lyckades också redan samma år 1937. Tomten blev dock ej köpt förrän något år senare.

Den första Hembygdsfesten hölls i Glommersträsk 1938.

 År 1939 erhöll föreningen som gåva den s k Käckstugan av Hemmansägaren Albert Nilsson. Den ska enligt säker tradition vara den första stugan som byggdes när ”Käcken” kom till bygden 1757 och därmed hade påbörjat den s k kolosinationen av lappmarken.

Den av föreningen av J. V. Lövgren Gallejaur inköpta långlogen hade under vinter 1945 transporterats med hjälp av ett stort antal hästägares hjälp från Gallejaur till Hembygdsområdet.

1952 ansökte föreningen om att Hembygdsgården måtte förklaras som kulturhistoriskt byggminne vilket senare beviljades.

1963 valdes Harald Nilsson till ny ordförande efter Sven Carlsson som avsagt sig av hälsoskäl. Han fungerade som sådan då han, även av hälsoskäl avsade sig. Därefter tillträdde Curt Edström som ordförande och han fungerade som sådan till 1987.

Under en lång följd av år så hölls en Hembygds fest varje sommar. Dessa fester voro som regel mycket välbesökta och festtalen hölls av kända personer. Nämnas kan författarna Albert Viksten och Sara Lidman och professor Erik Bylund men raden var mycket längre.

1971 och 1972 anordnade föreningen de första kvarnfesterna vid kvarnen i Järvbäcken ett arrangemang som sedan övertogs av Järvträsk byamän.

Åren 1972 –73 genomgick hela Hembygdsgården av en omfattande renovering i AMS regi. Kostnaderna blev omkring 250 – 300 000 kronor. 1974 hölls så invigningsfesten under pompa och ståt, högtidstalet hölls av Glommersättlingen prof. Erik Bylund, Umeå. Hembygdsfesten hölls sedan varje år till mot slutet av 70-talet.

Under 60 –och 70-talet samt även sedan tillfördes Hembygdsgården många värdefulla föremål från äldre tider.”

Ur Curt Edströms anteckningar.

______________________________________________________________________________________

Centrumbiografen i Glommersträsk

Tre män från Glommersträsk började bygga en biograflokal som färdigställdes 1936. De visade film där fram till år 1939 då makarna Manfred, ”Manne” och Valborg Sandström tog över biografen och visade journal och spelfilmer ett par gånger i veckan. Under krigsåren hade man mycket publik på de journalfilmer från kriget som visades.

Den filmprojektor som inköptes vid starten byttes 1946 ut mot en ny. Projektorn kostade ca 8-10 000:- och var då något dyrare än vad en ny Mercedes kostade då. Den gamla projektorn såldes sedan till en biograflokal i Gråträsk.

 Tage Berggren har berättat att han vid 12 års ålder erbjöds att sälja karameller och choklad, när filmen ”Barnen från Frostmofjället” visades 1946. Det var den första svenska film som riktade sig till barn och den blev en stor kassasuccé och kom att visas under flera år framåt på biografer, skolor och föreningslokaler. Filmen skildrar norra Sverige i mitten av 1800-talet. Sju barn förlorar sina föräldrar och för att inte bli utackorderade till bygdens storbönder flyr de från sin hemgård och påbörjar en lång vandring över fjället i hopp om att finna ett bättre liv.

Makarna Sandström fortsatte med filmvisning under flera årtionden och i mitten av 1960-talet började Eskil Lundström hjälpa till med filmvisningen. Då ”Manne” Sandström avled i början av 1970-talet, hyrdes biograflokalen och projektorn under åren 1974-1976 av Rolf Karlsson, Järvträsk och Bo Åhman, Glommersträsk. Eskil Lundström lärde dem att köra film. När dessa slutade, försökte Svante Eriksson från Högheden att bedriva filmvisning och trodde nog att han kunde göra sig lite extra inkomster, men han saknade nödvändig kännedom och det gick inte så vidare bra. Bo Åhman som varit biografmaskinist tidigare tog då initiativ att bilda en Biografförening och Ove Granlund, Tomas Johansson och Tomas Jonsson från Järvträsk fick lära sig att visa film. I augusti 1978 fick de ett ”Kompetentbevis för Biografmaskinister” utfärdat av Filmägarnas kontrollbyrå AB efter att ha avlagt prov hos en biografmaskinist i Boliden. Detta var nödvändigt för att få hyra filmer till biografen. Ewa Boström, Moräng, valdes som kassör åt föreningen och skötte kassa och bokföring. Lise-Lotte Johansson blev sekreterare och Bo Åhman ordförande.

Till en början visades film både onsdagar och söndagar, men det var oftast få besökare på onsdagsfilmerna då byns ungdomar studerade eller arbetade utanför byn och inte fanns hemma i byn annat än på helgerna. Föreningen hade inget bestämmande över vilka filmer som skulle skickas till oss. Detta gjorde att vi vid ett par tillfällen vägrade att visa de filmer som sänts oss, bl.a. visades aldrig ”Alla helgons blodiga natt” som vi ansåg olämplig.

Under alla år sedan biografen byggdes, ordnades uppvärmningen genom en ångpanna. Den byttes under 1970-talet till en oljepanna, men oljekrisen med kraftiga prisökningar på olja medförde att uppvärmningen av biograflokalen blev mycket kostsam för föreningen. Under 1980-talet installerade föreningen därför elektriska fläktelement som bara värmde upp biograflokalen, maskinrummet och foajén strax före föreställningarna.

Föreningen hämtade också begagnade biografstolar från en biograf i Dalarna, som installerades i salongen 1981.

Den gamla projektorn som var en handdriven kolmaskin, där brinnande kol alstrade ljuset via en reflektor genom ett objektiv till bioduken, var fortfarande i bruk under 1980- talet, men det blev närmast omöjligt att få tag på kol till den. Förstärkaren i maskinrummet var också mycket gammal och gick till slut sönder.

Då Ewa Boström flyttade söderut omkring 1983-84 valdes Helen Sandström som ny kassör i Biografföreningen.

1990 tog vi hjälp av en elektriker som även var biografmaskinist, Arne Lundgren, Skellefteå som hjälpte oss att installera ny förstärkare och nya högtalare. Dessutom byggdes projektorn om och en elektrisk lampa alstrade ljuset till reflektorn. Börje Nyström från Jörn hade nu också börjat hjälpa oss med filmvisningen på söndagskvällarna.

De filmer som visades var 35 mm film och levererades i ett flertal kartonger oftast med 4-6 akter som vi sedan spolade samman till 2 eller 3 delar, vilket innebar minst en paus mitt i filmen för byte av filmhjul. Men så hade det alltid varit och alla var vana vid att ljuset i salongen tändes och det blev paus. Publiken sprang ut till biljettluckan och köpte godis eller gick ut för att röka.

Vid en Brandskyddskontroll tvingades vi att stänga läktaren p.g.a. att det inte fanns någon utrymningsväg förutom den smala trappen upp till läktaren.

Godis och läskedrycker köptes in från ICA butiken och såldes praktiskt taget utan vinst. Den som sålde biljetter till besökarna hade alltid hjälp av en ”biljettrivare” som kontrollerade att de som gick in hade köpt biljett. Oftast skötte ”Plegg- Bengt” Lundström denna syssla. Som biljettrivare hade man alltid gratis entré till filmen.

Hösten 1986 premiärvisades filmen ”Ormens väg på Hälleberget” på Centrumbion i Glommersträsk. Filmen som spelades in i byn Gallejaur efter Torgny Lindgrens roman under regi av Bo Widerberg, samlade massor med besökare under flera föreställningar. Några bybor hade agerat statister under filminspelningen.

Biografföreningen betalade en månadshyra till biografens ägare, Valborg Sandström, men skötte själva att lokalerna blev städade och uppvärmda före varje föreställning.

Föreningen beställde själv ca 8 filmer varje år från Biokontrast under åren 1981-1986 för att kunna erbjuda bättre filmer och filmer som inte visats i byn tidigare.

I slutet av 1980-talet kom videobandspelaren till de svenska hushållen och nu kunde man välja vilken film man skulle se därhemma. På Edströms Järnhandel kunde man nu hyra både film och videobandspelare. Detta medförde att biografen tappade många besökare. Oftast hann byborna se filmerna på video innan de kom hit till Glommersträsk.

Biografföreningen upplöstes våren1992 och filmvisningen upphörde tillfälligt. Men redan under oktober månad köpte en grupp ungdomar från byn fastigheten för 50 000: - och började visa film igen. Detta blev möjligt genom bidrag från ungdomsförbund och andra bidragsgivare.

Under 1994 började de renovera biografsalongen med stöd av länsarbetsnämnden, bidrag från länsstyrelsen och stiftelsen Svensk Filmindustri. Men de hade ändå ett underskott vid årets slut på 23 000: -.  Trots att man från och med november 1994 även hyrde ut lokalerna till Ungdomsgårdsverksamheten i byn, redovisades ändå ett underskott i verksamheten för 1995. Ungdomarna fortsatte med filmföreställningar fram till sommaren 1996 då all filmvisning upphörde. Den sista film som visades var actionfilmen ”Under belägring” med bl.a. skådespelarna Steven Seagal och Tommy Lee Jones. Men nu hade ungdomarna en skuld på 45 000: - till elleverantören Vattenfall som de inte kunde betala. Fastigheten och alla dess inventarier såldes då för 45 000: - till en förening i byn som kallade sig Publishing Nord.

__________________________________________________________________________________________________________________________________

Affärer i Glommersträsk 1960 - 1979

 Martin Strand, som haft skoaffär i Daniel Lindbloms fastighet från år1954, övertog år 1961 Lindbloms kioskrörelse. Efter 10 år 1971 sålde Strand rörelsen till Signar Ruth Från Arvidsjaur. Han behöll försäljningen i fem år, då avyttrade han densamma till Barbro och Håkan Stenberg från Rörträsk.

Konsum idkade handel i stort sett som förut. En ombyggnad gällande självbetjäning genomfördes omkring 1965, då kom också en större förrådsutbyggnad tillstånd. Vid Finnbergs, som numera benämndes ICA, skedde år 1969 en rätt omfattande om- och tillbyggnad av lokalen. Det gällde såväl butiksutrymmen som lagrings plats på nedre botten.

Även vid ICA infördes metoden med självbetjäning. Både Konsum och ICA svarade för en viss varutransport till längre bort boende kunder. Konsum föreståndare Mats Dahlberg 1961-70, Erik Törnberg 1970-79.

Erhard Westermarks möbelaffär var i gång till 1973 och Harald Vikbergs cykel och sportaffär till 1975.

Den mjölkaffär som fanns i källaren hos Jakob Lindgren, var i gång till året 1967.

Sixten Lundqvist hade klädesaffär till 1976, Beda Lidströms blommor upphörde 1975.

Ove renberg, som öppnade urmakeri 1960, hade även affär med klockor, mm. 1973 köpte han John Hedlunds fastighet, där han inredde urmakeri med affär.

Den Hjukströmska eran, som började 1952, varade till 1979. Vissa förändringar inträffade, som tidigare nämnts under 50-talet. År 1960 fick livsmedelsbutiken ny ägare. Det var en Alvar Eriksson som emellertid sålde redan 1964 till Ingeborg och Hilding Quick från Norsjövallen. De sistnämnda svarade för ”Livs” till 1968, då denna affär upphörde.

Hjukström, som hela tiden svarat för textilsidan, fortsatte efter 1968 med denna, nu i hela fastigheten. Sedan Hjukström slutat 1979 övergick hans affär under 80-talet till andra innehavare.

Till affärsverksamheten hör väl också bensin mackarna på skilda ställen inom byn. Även el-firmorna bedrev en viss försäljning av spisar, kyl - och frysskåp samt tvättmaskiner.

Postorderfirmorna hade väl ännu en viss betydelse, en och annan nasare samt någon klockskojare också.

_____________________________________________________________________________________

Hjukströms Textil.

Bertil Hjukström föddes 17 juli 1911 och växte upp tillsammans med sju syskon i byn Lomselenäs i Sorsele kommun.. Alla syskon blev s.k. nasare eller gårdfarihandlare, som färdades runt på cykel ute i byarna och sålde varor hemma hos folk. Bertil drev en liten lanthandel hemma i byn där han sålde spik, hästskor, fläsk, bröd, silltunnor m.m.

1948 sålde han lanthandeln och 1952 flyttade han till Glommersträsk och byggde upp en affärsrörelse, Hjukströms Textil, som blev vida känd långt utanför byn.

Han började sin verksamhet i ”Elofsstugan” väst i byn.

 1954 köpte han Saverstams fastighet (gamla mejeriet) och sålde både textilier och livsmedel

där fram till år 1959 då han sålde ”LIVS” till Edit och Kurt Marklund.

1968 upphörde livsmedelsförsäljningen som då drevs av Ingeborg och Hilding Qvick från Norsjövallen, och Hjukström övertog hela fastigheten för sin textil försäljning.

 Han sålde tyg, garner, sybehör, kläder, mattrasor, och mycket, mycket annat.

 Kvinnor från när och fjärran, vallfärdade till den gemytlige handlaren i Glommersträsk. Ibland kom det hela busslaster. Han smålog, skruvade händerna och prutade med kvinnorna fast ingen begärt det.

Bertil var en handlare med måttliga anspråk. Han hade som mål att vara billigare än postorderfirmorna, Almenko, Vennerlund m.fl., … och så kunde han ju inte motstå att pruta inför alla charmiga damer. Han var något av ”Damernas-riddare”!

Bertils affärsrörelse var näst intill en ideell verksamhet med arbete sex-sju dagar i veckan.

 En gång var Bertil på väg att bli skönstaxerad av taxeringsmyndigheten i Luleå. Han redovisade betydligt lägre vinst än konfektionsbranschen i genomsnitt.

Myndigheterna misstänkte att han stoppade undan en massa pengar i egen ficka.

Tack vare byns landstingsman för centerpartiet, Holger Granlund, undgick Bertil en ekonomisk katastrof.

Inför taxeringsnämnden i Luleå höll Holger ett långt och övertygande försvarstal för den anspråkslöse handlaren.

 Bertil Hjukström påminde mycket i både sätt och utseende om handlaren Sjöquist i Åsa-Nissefilmerna.

Hans affär och bostad inrymdes i det som tidigare varit byns gamla mejeri. Han var ensamstående och bodde där på övre planet, mitt ibland alla kläder och textilier.

 Affären Hjukströms Textil lades ner 1979. Bertil avled 25 juli 1987och är begravd på kyrkogården i Glommersträsk.

 Den gamla mejeribyggnaden som byggdes 1904 och nyttjats som affärslokaler sedan mitten

av 50-talet, revs 1988 för att ge plats åt ICA Finnbergs utbyggnad och kundparkering.

 Ur Curt och Åke Edströms anteckningar.

___________________________________________________________________________________________________

07.07 | 18:50

Rallarna Jörn-A..."dy gropen"

Andra man från vänster heter Wilmer Karlsson och bodde i Saltmyran

02.07 | 08:22

:)

Har bott i glommersrräsk :

: